November

Det är något med november...
Det är något med dimman, kylan, fukten, mörkret...
Det suger livsandarna och glädjen ur min själ och lämnar mig tom och ensam...
Ångesten kryper under huden, ibland knappt märkbar, ibland som ett tryck eller en skakning.

Försöker mota bort den med levande ljus, te, choklad och annat mys.
Det fungerar en stund i taget.
Ber, önskar, vill att jag ska kunna vara mitt vanliga glada jag även när det är mörkt ute, men det är så svårt.

Och ändå var jag mindre ensam när jag bodde på landet. Det var en annan ensamhet.
Här är det folk överallt men ensamhetskänslan skriker i bröstet.

Där var det tyst, men vackert. Det doftade av skog och multnande växter.
Kalla stjärnklara nätter såg man ända ut i universum.
Dimman spelade över fälten och ljuset från ladugården tog sig knappt igenom, men det lugna brummandet från fläktar och generatorer var tröstande när det blandades med tallarnas sus.

Jag suckar djupt och tar ett glas te till...
Snart är det advent, sedan jul och sen kommer ljuset tillbaka...