Underbara ungdomar!

När "plocka ut diskmaskinen" är likställt med "åka Balder på Liseberg" så är det tur att man har ungdomar hemma. 

Mitt på dagen skrev jag och näst yngsta långa matlista för veckan som kommer. Det blir så mycket mer varierat då än om man ska komma på vad man ska äta när man väl är hungrig och inte orkar laga mat.

Näst yngsta långa, långa väninnan och dennes pojkvän åkte och handlade. Jag plockade ur diskmaskinen, kokade ris och gjorde currysås medan näst yngsta sedan dukade bordet. 

Vi skrattade massor vid bordet och hade riktigt trevligt. Jag försökte ta kort på flickorna, men de skrattade så mycket så de vägrade godkänna bilderna. Långa väninnan gömde sig bakom sin gaffel. (Det är ju tur att hon är söt för hon är inte så smart...) 

Långa väninnan gömmer sig bakom sin gaffel...

Nu sitter jag här i sängen med mitt snurrande huvud (ja, jag vet, det är rummet som snurrar, inte huvudet) och väntar på att de ska plocka av bordet.

Kvällen tillbringas i sängen med datorn som resten av dagen. Jag försökte ignorera yrseln och ändå göra saker förut, men det resulterade i åksjuka. Jag som aldrig blir åksjuk, men jag antar att inte ens jag klarar av att åka karusell en hel dag utan att påverkas. 

Termosen med te och datorn är mina bästaste vänner idag. Om jag har tur har det gått över tills imorgon. 

Kram på er krambananer och puss på alla pussgurkor!

Annika

Snurriburr...

Jag är så sjuuuuuk!

Det är galet synd om mig. Jag är sjuk. Inte lika sjuk som när en man är förkyld såklart, jag är ju mamma också. Men det känns inte okej i alla fall.

I fredags hade jag ont i huvudet och kände mig febrig, så jag gick på tabletter när jag jobbade. Ja, alltså inte några farliga piller precis utan piller med Ibuprofen i.
Sen kom jag hem och slocknade på sängen i några timmar innan det var dags att laga mat. Jag kan villigt erkänna att jag inte lagade mat med glädje och tyckte fruktansvärt synd om mig själv som var tvungen att ens kliva upp.

I lördags gick jag upp ganska tidigt, för jag hade lovat att ta hand om Mr Ram-sné, dvs näst yngsta långas lilla hund. Jag kände mig riktigt uschlig hela förmiddagen men mitt på dagen ringde telefonen.
Det var Den galne Göteborgaren!

Nu ska jag berätta historien om hur jag blev vän med Den galne Göteborgaren.
För länge sedan i en liten utpost till den stora glada staden Göteborg, bodde massa familjer i en förort som heter Nödinge. I den lilla förorten blev min äldsta tillsammans med en ung man. Deras historia tänker jag lämna därhän.
En dag kom den unge mannens äldre bror och frågade efter den yngre brodern. Just då var paret ute och den äldre brodern blev inbjuden på en kopp te medan han väntade. När paret kom in gick bröderna hem.
Så en dag fick den äldre brodern kärleksproblem. Han hade ingen att prata med, men så kom han att tänka på den snälla tanten på gården bredvid som verkade så klok. Så han gick dit, drack te, pratade av sig och fick med sig några goda råd som ledde till att han mådde lite bättre.
Efter den dagen kunde den unge mannen komma och dricka te och prata lite när som helst. Han visste att han alltid var välkommen och de blev goda vänner.
En höst träffade tanten en ny man, som bodde långt upp i landet. (Ända uppe i Sörmland, närmare bestämt i Nyköping där hon hade bott innan hon flyttade ner till den glada staden Göteborg.) Hon satt och sörjde i sin lägenhet att hon var så långt ifrån sin man, när hennes unge vän kom och hälsade på.

Och det var då de första tecknen visade på att han var galen! Inom någon timme var de på väg mot Nyköping i hans bil. Han hade tråkigt och tänkte att en sväng till Nyköping kan ju vara trevligt.

När tanten så småningom flyttade upp till Nyköping, fick hon inte plats med alla sina saker i en kärra. Den unge vännen försäkrade henne om att det skulle lösa sig.
En kväll när det var mörkt ute fick tanten ett telefonsamtal. Utanför hennes port hade polisen stoppat en bil som vännerna trodde sig känna igen. Den galne Göteborgaren! Han hade packat alla hennes saker i en kärra, tagit med sig äldsta underbara med dåvarande pojkvän och åkt med sakerna ända till Nyköping, bara för att bli stoppad när han kom fram. Jag ska inte berätta att han svimmade och för all framtid kommer att bli retad för att han är allergisk mot kvinnliga poliser, men jag kan berätta att tanten sprang ner för trapporna och redde ut situationen och fortfarande än idag kommer Den galne Göteborgaren oanmäld till Nyköping för att dricka te. Även om han numer även dricker kaffe.
Snipp snapp snut, så var sannsagan slut.

I alla fall så ringde han och frågade var han skulle parkera. Sedan satt jag som en säck potatis på min säng, som även tjänstgör som kökssoffa, och han satt på en stol vid bordet och så pratade vi om allt och ingenting. Min make kom och gick, min näst yngsta kom och gick och på natten sov han kvar i yngsta långas säng. Söndagen började som lördagen slutade. Jag satt på sängen, han på stolen och tekannan fylldes på med jämna mellanrum medan allt möjligt blev diskuterat. Med och utan andra besökare. Han har vuxit en del sedan den dagen han skulle hämta sin bror hos mig. Skäggigare har han blivit också. Men min vän är han än!

Mitt på söndagen åkte han hem till den glada staden Göteborg. Med sig hade han en plastbytta med soppa till den yngre broren som fyllde år igår. Historien om soppan tar vi en annan gång.

Nu är det måndag, det snurrar i skallen. Inte av tankar och ord, vilket man kunde tro. Utan av en vilsegången förkylning som istället för att tömma hjärnan på snor, vilket förkylningar brukar göra, tog svängen genom mina hörselgångar och just nu leker vilt med kristallerna i balansgångarna.
Det är ju tur att jag uppskattar en bra karuselltur och inte blir åksjuk, för det som igår kväll började som ett litet stilla susande med yrsel på några sekunder är nu ett nästan konstant läge av karusellsjuka.

Så jag lär sitta där jag sitter och inte gå många meter idag. Jag kommer garanterat lägga över matansvaret på näst yngsta. Men tetarmen kan inte vänta tills hon vaknar, så nu ska jag med hjälp av väggar och möbler ta mig bort till vattenkokaren och tillbaka.

Tjomors på er och ha en härlig måndag!

Tankespinn och hjärnsläpp

Idag har jag jobbat.

Sista timmen var tuff, då huvudet kändes som att det skulle ramla av och nacken varnade för förkylning genom att sakta stelna.

Sen kom jag hem till underbara näst yngsta med vän. Snart doftade det parfym, hårspray och smink i hela lilla tvåan. Tjo prosit! Sen kom långa yngsta hem en kort sväng, tog en raggardusch av stark doft, hämtade ut månadens peng till sig och sin syster och försvann. *host host* Oh well. De är söta ändå.

Handla glass från den där tutande blå hann vi också innan de försvann. Älsklingen var här och pussade lite på mig också, så det känns lite bra.

Bredvid mig på bordet ligger den. Uppmanande blå med färgade ränder. Det är som att den rynkar spiralerna och försöker förmå mig att skriva ihop det där infomailet som jag inte orkade skriva igår kväll. I blocket står det jag behöver för att få till ett bra mail. Det är bara en sak som fattas - min hjärna!
Den känns däven. Som om synapserna skickar signalerna genom snortäckta banor. Det går lite segt, så att säga. Jag funderar på att skicka ut ett jättekort mail och bara tala om att det kommer, men att min hjärna tagit några dagar ledigt.

Jag har inte varit nere i lokalen och hjälpt till på trafikteoristudier. Jag kommer inte att sjunga på lördag kväll (det har jag inte röst till) och jag måste vila så jag kan jobba 6,5 timmar imorgon. Sen ska jag vila nästan hela lördagen. Utom när jag går med näst yngsta långa till optikern. Tur att glasögon är nästan gratis... *suck*

Och på söndag. Då är jag frisk! Jodå, det är jag. För då jobbar jag 08-20 och det ska jag bara. Det är pengar jag inte vill vara utan.

Och mer då? Jo jag har skrattat ihop med en rektor idag. Vad det samtalet ger mer än ett gott skratt får måndagen utvisa. Uppdatering kommer.

Men nu är det väl dags att betala räkningarna om hjärnan klarar att hantera alla siffror.
...på tal om siffror. Jag har inte fått tiderna för mina prövningar än... Det är mycket märkligt. Jag måste nog ringa Campus imorgon och kolla så det inte slarvats bort.

God natt med er alla underbara!

Kramar i höstkylan
Annika

Efter ett mycket bra möte...

Vilken härlig dag.

Vilket fantastiskt möte. Avslutade mötet med massa bra grejer i huvudet. Vilka bra idéer, vilka bra beslut. Och bäst av allt - JAG skulle inte ta hela ansvaret utan delegera.

Redan utanför Korskyrkan fick jag i telefon veta att något inte var helt som det skulle. Min näst yngsta långa, hon med Asperger, har ju hoppat av skolan. Dvs tappat rutinerna. Ja och har alltså Asperger Syndrom.

För er som har barn med svårigheter inom NPF (Neuropsykiatriska funktionshinder) eller som har det själva så är det nu solklart. För er andra kan jag bara säga att rutiner är ganska viktiga för att man ska fungera. Och det har hon alltså inga just nu... Jag har väntat. Varje dag har jag sett signalerna, men jag vet också, vis av erfarenhet, att det tyvärr måste gå så långt att hon ser dom själv. Nedstämdhet, Ångest, Oro, Överspänd eller helt enkelt Überkäck är tecken som tyder på att hon inte mår toppen. Lite har jag sett, mer för varje dag. Och idag kom vi alltså till en brytpunkt.

Och som alltid drar det enormt mycket energi och ger mig hundramiljarder i merarbete. Först i att bearbeta mina och dotterns känslor, sedan i att stanna kvar och "prata klart" tills jag fått förklara vad som hände, varför det hände och vad som behöver ändras. I det här fallet då att hon måste ha rutiner igen.

Resultatet? Imorgon ska jag ringa habiliteringen för möte och även en gymnasieskola för att se om de möjligen kan ha en enda liten plats kvar till en behövande tjej. Detta ska jag göra efter att jag slutat jobbet, eller på min rast.

Men mötet då? Jo, efter mötet skulle jag cykla hem, skriva rent minnesanteckningarna, skicka några mail, varva ner och sedan sova eftersom jag ska jobba imorgon. Jo tjena!

Energin gick liksom åt och huvudet går i spinn. Så jag tror jag gör ett nytt försök imorgon bitti innan jobbet. För just nu kan jag knappt titta rakt utan att det snurrar.

"Och ändå kan du blogga?" Ja... Det är ju terapi! Att få ut snurret så jag kan sova sen.

Så puss och godnatt på er tomtar.

Att trubadura lite...

Okej.

Nu sitter jag här vid datorn. På lördag kör jag mitt första "riktiga" trubadurgig.

Betalt får jag också. En liten slant till min hobbyverksamhet. (Ja, det förs in i kassaboken och deklareras för!)

Ganska bra betalt för 3 x 45 minuters jobb kan man tycka. Men nu vill jag nog protestera lite. Det är ju inte som att det inte tar någon som helst tid för mig, framför allt nu i uppstarten, att förbereda.

Jag ska leta låtar, skriva ner texter och ackord, transponera om vissa låtar så de är i sjungvänligt tonläge, skriva ut (vilket jag får betala för då jag inte har egen skrivare) sortera in i pärmen, klocka så det blir rätt antal låtar per pass, lära mig nya ackord på gitarren, öva och öva och öva... Det är MÅNGA timmars jobb vi snackar om här. Innan jag ens är framme vid lördag...

Man gör det inte för pengarna, så är det ju. Jag gör det för att det är så fantastiskt roligt att sjunga!

Om jag hade en gitarrist som spelade åt mig, så jag bara behövde sjunga hade det varit ännu bättre, men nu är det inte så, så nu får jag spela själv. Halvdant comp till helbra sång är det som levereras.

Och vill ni veta hur det låter får ni ta er dit. Eller muta någon att filma/spela in.

Kram på er kvällstomtar. Nu ska jag skriva in texter så jag kan skriva ut dom imorgon.

Tjolahopp!

Får man något jobb som timmis?

I söndags fyllde jag år. Ja, jag vet. När man fyller 41 är man för gammal för att vilja bli firad. Men nä! Det gäller inte mig!

Pappa med samba, bästaste Saran och spontanbesök från flera håll. Jag gillar't.

Så frågade någon om jag jobbar mycket. Men det gör jag ju inte. Det är många småsaker, men inte så många timmar sammanlagt och inte så mycket av det som är jobb riktigt...

Det skulle jag inte ha sagt!

I morse vaknade jag av telefonen.

Bokad hos mina favoritäldre idag 14 - 21 och på söndag 08-20. Najs!
På lördag kväll spelar jag på det lokala pizzahaket och så har jag ju min kontaktis på onsdag som vanligt. Ja, dåså. Då gick den här veckan ihop någorlunda också.

Så gick vi en liten sväng till närmaste förskolan. Den med alla små bolltofsflickor och sötispojkar från massa olika länder. Min favvoarbetsplats bland förskolorna. Jag och yngsta långa skulle köpa en begagnad mobil av en kollega där. När jag gick därifrån var jag tillfrågad om jag kunde jobba torsdag och fredag också. Jajamen!

Så nu jobbar jag kvällen idag, imorgon kommer en reporter och intervjuar mig inför uppstarten av min blogg i lokalblaskan och sen ska jag umgås med kontaktis och vara på ett mycket spännande möte. På torsdag kanske jag jobbar och sen hjälper jag ett gäng herrar att förenkla svenskan i körteoriboken. På fredag jobbar jag på förskola, lördag kväll är jag trubadur och på söndag jobbar jag långpass.

Jag tror det var bra att jag inte jobbade igår...

Men oj så roligt det är att vara efterlängtad på arbetsplatserna! Vilken egoboost!

Varma kramar till alla, för nu känner jag mig så älskad så jag glöder!

41

Idag har jag firat födelsedag.

Och vilken härlig dag jag har haft! Goda vänner, pappa med sambo och två av mina långa har firat mig ordentligt. Presentkort, te, godis och en biljett till en show jag gärna vill se. Kort och blommor. Och kramar!

Nu sitter jag här och njuter av att vara omtyckt och mätt och belåten. Mår lite illa också, men det beror bara på att jag ätit lite för mycket godis...

Hoppas ni har haft en bra dag.

Det har jag!

Kram

Era vägar är inte mina vägar...

Idag har det hänt massor. Var ska jag börja... Jag börjar från början, det ska vara bra har jag hört.

I förmiddags gick jag här och skrotade och skulle väl städa och baka, men kom mig inte riktigt för. Då ringde min mobil. Det var den rumänska mannen vars familj jag hjälpt hela sommaren.

Marias pappa dog i morse och nu skulle de åka hem. Nu? Genast? Men... Jaha... Var är ni? Vad gör man? Jag måste... JAG KOMMER!!!!

Medan jag packade ihop finkläderna jag skulle ha på bröllopet på eftermiddagen for tankarna genom huvudet. Nu? Men vi som hade en så bra plan. Då slog det mig - det är inte VI som planerar! Det är inte upp till oss när folk dör, kommer eller åker. Vi kan planera aldrig så noga, men vi ser inte hela bilden.

Marias pappa har varit sjuk hela sommaren. Hade dödsbudet kommit för någon vecka sedan hade hon inte klarat av det mentalt. Nu hade de sovit två nätter, trygga och varma och mätta. Nu orkade de ta emot ett sådant budskap och först nu dog hennes far. Sorry folks, men jag tror inte på ödet. Inte heller tror jag att saker bara "råkar hända så lägligt".

Jag cyklade ner till Mc Donalds men de var inte där. Snurrtant! De var givetvis utanför det ANDRA Mc Donalds, som har en parkering!

Bara upp på cykeln igen och cykla vidare i motvinden. När jag kom ut till Mc Donaldsparkeringen såg jag dom. Maria grät, hennes syster grät och sonen Abel gjorde allt för att inte gråta han också. Vi kramades, en och en och flera på en gång. Och de grät och grät. Mellan gråten fick de fram att de skulle åka bil ner, att de inte visste om pengarna de hade fått ihop skulle räcka och att de inte hade med sig sina saker. De fick inte plats med sakerna i bilen då de ju var sju. Sju?! Vänta, vad åker ni i? En... Audi sedan... Oj... Nä, då får det ju inte plats... Inte ni heller... Vi bytte adresser, varandras telefonnummer hade vi ju redan och jag och mannen de hade bott hos såg personerna försvinna in i bilen och vi vinkade när de åkte iväg. Bekymrade...

Vi bad en kort bön: Gode Gud omslut bilen och låt dem få åka hela vägen utan att bli stoppade.

Sedan sa vi hejdå och jag cyklade till Korskyrkan för att duscha och byta om inför bröllopet. Samåkningen fungerade bra och jag fick åka med en ung man från Gotland. En annan yngling, norsk, var också i bilen och vi kom att diskutera språk och dialekter hela vägen till Bettna.

Bröllopet var vackert, även om jag missade vigseltalet och utgången då jag gick ut och lekte med brudens yngsta syster, som inte längre orkade sitta kvar. (Hon är inte så gammal och har lite för mycket spring i benen för vigslar.) Därefter var det tårta och prat med underbara människor.

Innan själva vigseln kom igång fick vi fnissa lite åt att prästens mikrofon inte stängdes av och vi hörde viskande röster i högtalarna som upprepade gånger sa: Men är den avstängd nu då? Är den det?

Sedan var det bara fint och vackert. Och en härlig präst som var precis lagom personlig.

På vägen hem fick jag skjuts med ett par ytligt bekanta, men vi pratade på och det var en mycket trevlig biltur tillbaka. Jag hämtade min ryggsäck och cykel i Korskyrkan och cyklade hem.

Nu har jag och yngsta långa ätit pannkakor och sedan försvann han till flickvännen. Näst yngsta är raggarbrud ikväll och åker Västerås runt i en Cheva Belair. (Fel årsmodell, men tillräckligt nära för att hennes mor ska tycka att det är orättvist!)

Det plingar i mailkorgen. Jag anar att det är svar från någon av alla de engagerade kring Maria och familjen. Jag har mailat ut vad som hänt. Nu ska jag skicka mail till en Nederländsk hjälporganisation och se om de fortfarande finns i det område i Rumänien där Maria bor och om det finns något vi kan göra genom dom.

Ha en trevlig lördagkväll. Själv funderar jag på att vara supermorsa och städa ungdomarnas rum! Inte för att jag någonsin brukar det, men för att jag fyller år imorgon och vill att det är fint här när det kommer lite folk!

Kramar Annika

Om ni ser mig sjunga på stan...

Idag på förmiddagen ringde min telefon.

En man som jag bara känner ytligt bad att få komma till mig och prata. Det var akut.
Jag hade inget för mig, så det var inga problem. Och när vi hade pratat klart åkte vi ner på stan.

Jag gick fram till Maria, tiggaren som sitter utanför apoteket och satt mig på huk. En ung tjej satt där också. När jag hade berättat för Maria vad mannen som stod bredvid mig ville var hon chockad, men lite fundersam.

Vi gick bort till hennes son, som satt utanför Bokia. Jag berättade samma sak för honom. Han frågade gång på gång om jag skojade och hade mycket svårt att tro att det jag sade var sant.

Jag försökte även ringa fadern i familjen, men han hade sin telefon på ljudlöst och gick inte att nå.

När jag gick tillbaka till Maria kom en gemensam vän som är spansktalande gående. Maria berättade för honom vad jag hade berättat och då plötsligt förstod hon att det var sant. Hon började gråta...

...av glädje och lättnad!

Inatt sover de inte i ett blött tält, på mattor och kläder i varsin sovsäck.

Inatt sover Maria och hennes man i en dubbelsäng och sonen i en säng i ett eget rum!

De är mätta, varma, trygga och bäst av allt - om mindre än en månad åker de hem! Hem till sina andra barn, till mormor och till morfar som är sjuk. Och om allt går som de ska har de med sig pengar till att komma igång igen efter att ha varit strandade i Sverige alldeles för länge.

Jag är så glad för deras skull!

Nu är det bara insamlingen kvar, men vi har nästan en månad på oss så det är nog inget problem. Jag vet vad jag ska göra för att hjälpa till. Jag ska göra det jag kan - dvs sjunga!

Så om ni ser mig stå med gitarren på Storgatan i Nyköping, så är det inte för att jag ska kunna ta en extra fika på stan. Utan för att en mamma, pappa och storebror ska kunna förenas med sin familj efter en fruktansvärd men lärorik sommar. Aldrig mer kommer de tro på drömmen om det rika Sverige där man kan plocka jordgubbar från mars till oktober...

Men de har även fått nya vänner i en ny stad i ett nytt land. Och jag kommer att hälsa på dom nästa sommar om jag bara kan.

Ikväll somnar jag med ett leende på läpparna i vetskap om att mina vänner kan sova tryggt!

Godnatt och sov gott även du!

Kram Annika

Tillbaka i cyberrymden

Efter att ha varit utan wifi och bara fått klara oss med internet i mobilen, vilket lett till att sonen flyttade hemifrån några dagar för att kunna spela, är vi nu "Back online"!

Hur har veckan varit?
Här har det varit händelserikt, men förhållandevis lugnt.

Snabb uppdatering på ungdomsfronten:
Äldsta skriver cv och jobbansökningar för fulla muggar, får erbjudande om en lägenhet men får inte hyra den eftersom sambon (som är den som behåller sin inkomst vid flytt hem till Sverige) inte har ett svenskt personnummer. Stackar'n är ju engelsman...
Näst äldsta går på föreläsningar och lär sig tvätta ansikten på sina skolkamrater. (Det ingår i omvårdnad grund.)
Näst yngsta provar på Fordonsprogrammet, går tillbaka till Hantverksprogrammet men är just nu på väg för att lämna tillbaka skoldator mm, då hon istället hoppat av gymnasiet för att ta en titt på vad Folkhögskolan i stan har att erbjuda och samtidigt försöka få något litet extraknäck på närmsta Ica-butik. (Coop går bort eftersom personalansvarig är en ingift släkting som inte får anställa släkten...)
Yngsta långa ser ännu längre och smalare ut i sina arbetskläder från Yrk-mek. Eller jag tror det i alla fall, då jag knappt sett honom på en vecka. När han och flickvännen bor här i flera veckor kan jag komma på mig själv med att tänka att de kunde vara hos henne också... Men när de är där så fattas de ju här! De kan komma hem hit över helgen, tycker jag nog. Eller bo tre dagar i taget så man inte hann sakna så mycket.

Efter positiv feedback av äldsta med tips och trix har jag fått rådet att lägga in bilder i bloggen.

Så här kommer en bild på Tuffe, familjens lilla minsta. Tycker ni han ser sned ut? Japp! Ramsne' hela han. Men ganska söt ändå! :)

Så hur har veckan sett ut för mig då?

Måndag: Cyklade 40 minuter till jobbet, fick middag hos en av mina favoritfamiljer och dessutom skjuts tillbaka. Sen hemgrupp hos trött och sjuk men halvgalen kyrk-kompis.

Tisdag: Cyklade 7 minuter till jobbet, kom hem till doften av kladdkaka som näst yngsta långas lika långa kompis bakat. Middag och kladdkaka med gäster och gick sen över till maken för tv-mys och prat.

Onsdag: Tvättstugan. Engagerande samtal gjorde att jag glömde starta maskinerna innan jag gick upp, vilket gjorde att jag fick boka nästa tvättpass också för att hinna klart. Avbokade ett möte som skulle gett mig mer engagemang, vilket jag inte har tid med. Fikade med mina rumänska vänner och skickade ut mail med förfrågan om hur vi ska få hem dom innan de fryser ihjäl! Sedan möte på kvällen där vi dryftade Nyköpings framtid och hur vi i äkta kokos-anda kan göra vårt närområde till en bättre plats.

Idag är det torsdag... Det betyder att jag ska ta bussen till Runtuna (Jag tänker INTE cykla dit!) vid halv två för att sjunga, pyssla och pärla med tjejer i åldrarna 10-12 och samtidigt umgås med en fantastisk väninna.

Därefter ska jag till Afarhjälpens lokal och se om jag kan hjälpa till med körkortsteoristudier. Jag har en stark känsla av att min etiopiske vän som engagerat mig har högre tankar om mig än vad jag kan leva upp till... Vi får väl se hur det går.

Där borta någonstans är lokalen för läxhjälp. Och där till höger, bakom trädet, bor min man.

Ha en trevlig dag. Själv ska jag försöka göra lite nytta.

Tjo på er! Kram

Ilandsproblem!

Vilket i-landsproblem jag har!
Bokstavligt talat. Jag har inget internet och emellanåt känns det som ett stort problem.
Men vilken bra träning!
Tränar på att skriva på mobilen, tränar på att stänga av datorn, tränar på att behärska mig när mobilen inte skriver som jag vill...

Mina vänner som bor i ett tält fryser om nätterna. I sitt hemland har de ett litet hus med en mormor och fyra barn, men de drog på sig en skuld för att komma till vårat rika land och jobba. En skuld som hade varit snabbt betald om de fått jobb men som nu istället vuxit till abnorma belopp. Men även om de kom hem skulle de inte ha varken dator eller internet och knappt mat för dagen.

Min internetbrist är inbillad, då jag är konstant uppkopplad i telefonen... Dessutom kommer nya bredbandet med posten vilken dag som helst.

Idag får jag dessutom rösta om hur Svenska kyrkan ska styras och ikväll ska vi äta hemgjord pizza och lägga oss i sköna sängar i en varm lägenhet.

De ska krypa ihop i sovsäckar i ett tält. Förhoppningsvis åtminstone inte hungriga...

Vad bra jag har det! <3

Matteproblem löst!

Äntligen!
Jag ska söka in till högskola nästa vecka. För att vara behörig måste jag komplettera med betyg i Svenska A, Matte 1b och Engelska 5. (Jag har redan betyg i påbyggnadskurserna.)
Svenska och engelska har jag aldrig varit orolig för, men matte?! Idag var pappan till min Kontaktis här. Jag fick över två timmars gratis mattelektion och nu är jag helt lugn.
Det kommer gå kanon!

Det känns fantastiskt bra och för att fira tror jag att jag ska ta ett glas te till.

Kram och godnatt alla!

Ibland tar det lite längre tid än man tänkt sig...

Idag har jag hunnit med mycket, men inte allt... än...

Jag har hunnit råka stänga av frysen, ätit pannkaksbrunch med textilmekanikern, upptäckt att det skvalpade i fryslådorna, kastat tinade grönsaker, lagt in halvtinad kyckling, fisk och kött i kylen, umgåtts med min kontaktis (en mycket trevlig ung autistisk man), cyklat hem, surat över att köket är stökigt, plockat undan disken och sedan kom jag försent till ett möte. 

Men vilket möte sen!

Jag skulle cykla ner till Korskyrkan, där jag är medlem, för att som varje onsdag klockan 18 släppa in en familj tiggare så de får duscha och eventuellt få sig lite kaffe och social samvaro. Jag promenerade med min man dit istället vilket gjorde mig 15 minuter försenad. Bara för att upptäcka att jag helt hade glömt bort att det skulle komma en reporter och en fotograf och intervjua dom för en artikelserie om fattigdom. 

På fruktansvärt dålig spanska (min alltså, inte pappans för han talar flytande spanska) och lite engelska (sonen talar inte så bra engelska, men klart bättre än min spanska) fick vi till slut rätsida på deras historia från deras liv i Rumänien och fram tills idag i korta drag. Några bilder tagna bakifrån blev det också innan alla skulle återgå till sitt. Jag blev kvar i kyrkan och skrev ut ett papper som ska skickas till Rikspolisstyrelsen så att jag får fortsätta jobba med barn. (Jag vet inte av att det skulle ha tillkommit något senaste året, så det borde vara lugnt.) Och eftersom jag inte drog riktigt jämnt med datorn, så tog det längre tid än vad jag hade trott.

Sedan gick jag med min cykel, eftersom jag inte har hittat framlyset och det hade blivit mörkt. När jag kom in på cykelbanan fuskade jag och cyklade ändå. En bit...
Tills jag kom fram till mopeden som vi visste var stulen och buskörd och som blivit parkerad utmed gångvägen. Någon hade startat den och lämnat den på. Vän av ordning, dvs jag, avslutade samtalet med min man och ringde polisen. "Du har plats 8 i kön." Jag la på och ringde istället yngstas bästa vän. Fick veta att om man tippar en moped åt vänster så stryper man soppatillförseln. Med hjälp av två hjälpsamma unga män som passerade lyckades vi tysta mopeden. Ställde tillbaka den på stödet, tackade ungdomarna och ringde polisen igen. "Du har plats 14 i kön." Och medan jag väntade gick jag hemåt... 

Utanför Brandkärrs pizzeria hälsade jag på makens näst äldsta som jobbar där och då fick jag se dom. Min textilmekaniker och hennes vänner. Dvs de hjälpsamma ungdomarna. Jag stod och iakttog dom medan jag pratade med en Ida på polisens tipstelefon. När hon talat om att de hade skickat en bil att kolla upp mopeden och vi hade lagt på gick jag fram och tackade för senast.

Jag vet inte vem som såg mest förvånad ut - min dotter eller de unga männen. Efter lite prat hade vi bekantat oss och jag såg till att skräpet försvann med dem när de gick för att gunga på förskolans gård.

Sen cyklade jag hemåt... igen... och kom några meter till innan jag cyklade ikapp en bekant. Vi gjorde sällskap en bit innan jag gick upp till min mans barns mamma (som är min kompis) och provade en klänning som jag inte kunde ha. Tillbaka på cykeln och kom ända hem och förbi porten... Stannade vid bänken och pratade med vänner som ofta sitter ute dessa sköna kvällar och nu, flera timmar efter att jag gick till kyrkan, är jag hemma och har fortfarande inte lagat mat... 

Så egentligen borde jag just nu stå och steka grytbitar och samtidigt ha kycklingfiléer i ugnen. 

Det är väl bäst att jag gör det då...

Hur mina tiggarvänner har det i sitt hemland kan man se på en hemsida som heter somebodycares.nl om man kollar på bannern som har texten "The ministry of Somebody Cares Romania" Från ca 2:30 handlar det om deras by. Tanten som tillverkar kvastar är mormor i familjen och när de visar skolan sitter deras äldsta dotter till höger med långa flätor. Jag som känner dom blir beklämd, men samtidigt full i skratt när jag ser hur otroligt lik hon är sin storebror som är här i Nyköping. Han förnekar kraftigt att de är lika, något som jag och deras mor skrattar gott åt. Syskon är sig lika var de än bor i världen. ;)

Men nu har jag inget att skylla på längre. Nu MÅSTE jag ta tag i den där nedrans matlagningen!

Ha en trevlig kväll!

Annika

Presentation av mig/oss

Vem är jag?
Varför skulle någon vilja läsa vad jag skriver?
Vad kan jag möjligen ha omkring mig som är värt att följa?

Jag heter Annika och är tonårsmamma, timvikarie, sångerska och blivande student. Jag har två jobb, två uppdrag och ett antal frivillggrejer som jag sysslar med. Jag bor i Brandkärr, Nyköping i en tvåa med två långa tonåringar och har två långa unga vuxna som har flyttat hemifrån. Två av mina långa har Asperger Syndrom.

Jag vet inte exakt hur min blogg kommer se ut när jag nu sitter här och börjar. Jag vet att den kommer innehålla pepp för föräldrar till barn med Asperger, mina tankar kring att vara timvikarie och snart börja plugga, mitt arbete med att se till att tiggare på våra gator får mat, mina tankar och aktiviteter kring Svenska Kyrkan och frikyrkor och högst troligt även mina egna tillkortakommanden, lyckträffar och massor med musikprat!

Min äldsta långa är kortast av mina ungdomar, men fortfarande en bra bit längre än jag. Hon är just nu sekreterare och allt-utom-kaffekokare på ett mindre företag utanför Liverpool, Storbritannien. Men om några veckor flyttar hon tillbaka till Sverige med sin älskade dataprogrammerare. Ska bli så skönt att kunna ringas utan att det kostar massor.

Min näst äldsta längsta tog studenten i våras och har just kommit in på högskola i Skåne, där han bor med sin flickvän hos hennes far. Han har Asperger och arbetet med och kring honom har gett mig ovärderliga kunskaper och pedagogiska färdigheter. Han har en enorm förmåga att kunna leka med språket, något som har gett oss många skrattfyllda stunder.

Min näst yngsta långa blir massa mycket längre i sina höga klackar och har ben som räcker till revbenen på mig. (Jag överdriver inte och då är jag ändå inte onormalt kort!) Hon har gått ett år Hantverk med inriktning textil, men är klar i de praktiska kurserna och finner inte längre utmaning där, så nu pågår arbetet med att byta till Fordonsmekanisk. Hon har Asperger liksom bror sin och innan och under utredningen fick hon mig ofta att gråta minst lika mycket som skratta. Idag har vi mycket få tunga stunder, men skrattar desto mer. Underfundig humor + rapp tunga i kombination = skrattkramper!

Min yngste långa är längre än sin långbenta syster och kallar regelbundet sin mor för Kortis. Han bor lite här och lite hos flickvännen och går första året av två på Yrkesmekanisk Verkstad. Från att ha varit den som vägrar är han nu den som triumferar med glimten i ögat. Han är den som just nu ger mig flest extrabarn.

Flickvännen och bästa vännen bor här också. Flickvännen lika ofta som sonen, men bästa vännen bara några gånger i veckan.

Och nu skrollar vi upp lite och konstaterar att japp, vi bor i en tvåa!
I sovrummet sprider den långa textilmekanikern ut sina kreationer och alla andra kläder, varvat med smink. Där bor även hennes ramsnea lilla minihund, som är korsning papillon/chihuahua och minst lika knäpp som alla andra som bor här.

I vardagsrummet bor den blivande svetsaren, hans flickvän och bästa vännen. De enda husdjur de har är datamöss och dammråttor.

Och nu tog rummen slut... Nejdå! Jag bor i köket. I ett filurigt barkök med en liten vrå där det går alldeles utmärkt att placera en säng och ändå få plats med ett köksbord. Och det bästa av allt - inga nattmackor när ungdomarna är uppe på nätterna!

Ja, jag har en man också. Han bor där borta! (Pekar tvärs över gården på hans sovrumsfönster.) Han har också fyra ungdomar, men de presenterar jag om det blir aktuellt. Vi har valt att bo isär för ungdomarnas skull och det fungerar bra. I sommar har våra vikariescheman dock inte matchat så bra, eller så är det det de har eftersom almanackan såg ut som ett snyggt lagt pussel. När han jobbade var jag ledig och tvärtom. Men nu jobbar jag mera dag än kväll, så nu blir det bättre hoppas jag.

Jag kommer att vara ganska öppen när jag delar tankar och funderingar och vad som händer i min vardag. Jag hoppas innerligt att jag inte ska trampa på några ömma tår utan att det ska vara med värme och glädje du följer mig/oss i vår vardag.

Varmt välkommen att följa en helt vanlig annorlunda mamma i ett härligt mångkulturellt område.

Kram Annika