Presentation av mig/oss

Vem är jag?
Varför skulle någon vilja läsa vad jag skriver?
Vad kan jag möjligen ha omkring mig som är värt att följa?

Jag heter Annika och är tonårsmamma, timvikarie, sångerska och blivande student. Jag har två jobb, två uppdrag och ett antal frivillggrejer som jag sysslar med. Jag bor i Brandkärr, Nyköping i en tvåa med två långa tonåringar och har två långa unga vuxna som har flyttat hemifrån. Två av mina långa har Asperger Syndrom.

Jag vet inte exakt hur min blogg kommer se ut när jag nu sitter här och börjar. Jag vet att den kommer innehålla pepp för föräldrar till barn med Asperger, mina tankar kring att vara timvikarie och snart börja plugga, mitt arbete med att se till att tiggare på våra gator får mat, mina tankar och aktiviteter kring Svenska Kyrkan och frikyrkor och högst troligt även mina egna tillkortakommanden, lyckträffar och massor med musikprat!

Min äldsta långa är kortast av mina ungdomar, men fortfarande en bra bit längre än jag. Hon är just nu sekreterare och allt-utom-kaffekokare på ett mindre företag utanför Liverpool, Storbritannien. Men om några veckor flyttar hon tillbaka till Sverige med sin älskade dataprogrammerare. Ska bli så skönt att kunna ringas utan att det kostar massor.

Min näst äldsta längsta tog studenten i våras och har just kommit in på högskola i Skåne, där han bor med sin flickvän hos hennes far. Han har Asperger och arbetet med och kring honom har gett mig ovärderliga kunskaper och pedagogiska färdigheter. Han har en enorm förmåga att kunna leka med språket, något som har gett oss många skrattfyllda stunder.

Min näst yngsta långa blir massa mycket längre i sina höga klackar och har ben som räcker till revbenen på mig. (Jag överdriver inte och då är jag ändå inte onormalt kort!) Hon har gått ett år Hantverk med inriktning textil, men är klar i de praktiska kurserna och finner inte längre utmaning där, så nu pågår arbetet med att byta till Fordonsmekanisk. Hon har Asperger liksom bror sin och innan och under utredningen fick hon mig ofta att gråta minst lika mycket som skratta. Idag har vi mycket få tunga stunder, men skrattar desto mer. Underfundig humor + rapp tunga i kombination = skrattkramper!

Min yngste långa är längre än sin långbenta syster och kallar regelbundet sin mor för Kortis. Han bor lite här och lite hos flickvännen och går första året av två på Yrkesmekanisk Verkstad. Från att ha varit den som vägrar är han nu den som triumferar med glimten i ögat. Han är den som just nu ger mig flest extrabarn.

Flickvännen och bästa vännen bor här också. Flickvännen lika ofta som sonen, men bästa vännen bara några gånger i veckan.

Och nu skrollar vi upp lite och konstaterar att japp, vi bor i en tvåa!
I sovrummet sprider den långa textilmekanikern ut sina kreationer och alla andra kläder, varvat med smink. Där bor även hennes ramsnea lilla minihund, som är korsning papillon/chihuahua och minst lika knäpp som alla andra som bor här.

I vardagsrummet bor den blivande svetsaren, hans flickvän och bästa vännen. De enda husdjur de har är datamöss och dammråttor.

Och nu tog rummen slut... Nejdå! Jag bor i köket. I ett filurigt barkök med en liten vrå där det går alldeles utmärkt att placera en säng och ändå få plats med ett köksbord. Och det bästa av allt - inga nattmackor när ungdomarna är uppe på nätterna!

Ja, jag har en man också. Han bor där borta! (Pekar tvärs över gården på hans sovrumsfönster.) Han har också fyra ungdomar, men de presenterar jag om det blir aktuellt. Vi har valt att bo isär för ungdomarnas skull och det fungerar bra. I sommar har våra vikariescheman dock inte matchat så bra, eller så är det det de har eftersom almanackan såg ut som ett snyggt lagt pussel. När han jobbade var jag ledig och tvärtom. Men nu jobbar jag mera dag än kväll, så nu blir det bättre hoppas jag.

Jag kommer att vara ganska öppen när jag delar tankar och funderingar och vad som händer i min vardag. Jag hoppas innerligt att jag inte ska trampa på några ömma tår utan att det ska vara med värme och glädje du följer mig/oss i vår vardag.

Varmt välkommen att följa en helt vanlig annorlunda mamma i ett härligt mångkulturellt område.

Kram Annika