Idag har jag hunnit med mycket, men inte allt... än...
Jag har hunnit råka stänga av frysen, ätit pannkaksbrunch med textilmekanikern, upptäckt att det skvalpade i fryslådorna, kastat tinade grönsaker, lagt in halvtinad kyckling, fisk och kött i kylen, umgåtts med min kontaktis (en mycket trevlig ung autistisk man), cyklat hem, surat över att köket är stökigt, plockat undan disken och sedan kom jag försent till ett möte.
Men vilket möte sen!
Jag skulle cykla ner till Korskyrkan, där jag är medlem, för att som varje onsdag klockan 18 släppa in en familj tiggare så de får duscha och eventuellt få sig lite kaffe och social samvaro. Jag promenerade med min man dit istället vilket gjorde mig 15 minuter försenad. Bara för att upptäcka att jag helt hade glömt bort att det skulle komma en reporter och en fotograf och intervjua dom för en artikelserie om fattigdom.
På fruktansvärt dålig spanska (min alltså, inte pappans för han talar flytande spanska) och lite engelska (sonen talar inte så bra engelska, men klart bättre än min spanska) fick vi till slut rätsida på deras historia från deras liv i Rumänien och fram tills idag i korta drag. Några bilder tagna bakifrån blev det också innan alla skulle återgå till sitt. Jag blev kvar i kyrkan och skrev ut ett papper som ska skickas till Rikspolisstyrelsen så att jag får fortsätta jobba med barn. (Jag vet inte av att det skulle ha tillkommit något senaste året, så det borde vara lugnt.) Och eftersom jag inte drog riktigt jämnt med datorn, så tog det längre tid än vad jag hade trott.
Sedan gick jag med min cykel, eftersom jag inte har hittat framlyset och det hade blivit mörkt. När jag kom in på cykelbanan fuskade jag och cyklade ändå. En bit...
Tills jag kom fram till mopeden som vi visste var stulen och buskörd och som blivit parkerad utmed gångvägen. Någon hade startat den och lämnat den på. Vän av ordning, dvs jag, avslutade samtalet med min man och ringde polisen. "Du har plats 8 i kön." Jag la på och ringde istället yngstas bästa vän. Fick veta att om man tippar en moped åt vänster så stryper man soppatillförseln. Med hjälp av två hjälpsamma unga män som passerade lyckades vi tysta mopeden. Ställde tillbaka den på stödet, tackade ungdomarna och ringde polisen igen. "Du har plats 14 i kön." Och medan jag väntade gick jag hemåt...
Utanför Brandkärrs pizzeria hälsade jag på makens näst äldsta som jobbar där och då fick jag se dom. Min textilmekaniker och hennes vänner. Dvs de hjälpsamma ungdomarna. Jag stod och iakttog dom medan jag pratade med en Ida på polisens tipstelefon. När hon talat om att de hade skickat en bil att kolla upp mopeden och vi hade lagt på gick jag fram och tackade för senast.
Jag vet inte vem som såg mest förvånad ut - min dotter eller de unga männen. Efter lite prat hade vi bekantat oss och jag såg till att skräpet försvann med dem när de gick för att gunga på förskolans gård.
Sen cyklade jag hemåt... igen... och kom några meter till innan jag cyklade ikapp en bekant. Vi gjorde sällskap en bit innan jag gick upp till min mans barns mamma (som är min kompis) och provade en klänning som jag inte kunde ha. Tillbaka på cykeln och kom ända hem och förbi porten... Stannade vid bänken och pratade med vänner som ofta sitter ute dessa sköna kvällar och nu, flera timmar efter att jag gick till kyrkan, är jag hemma och har fortfarande inte lagat mat...
Så egentligen borde jag just nu stå och steka grytbitar och samtidigt ha kycklingfiléer i ugnen.
Det är väl bäst att jag gör det då...
Hur mina tiggarvänner har det i sitt hemland kan man se på en hemsida som heter somebodycares.nl om man kollar på bannern som har texten "The ministry of Somebody Cares Romania" Från ca 2:30 handlar det om deras by. Tanten som tillverkar kvastar är mormor i familjen och när de visar skolan sitter deras äldsta dotter till höger med långa flätor. Jag som känner dom blir beklämd, men samtidigt full i skratt när jag ser hur otroligt lik hon är sin storebror som är här i Nyköping. Han förnekar kraftigt att de är lika, något som jag och deras mor skrattar gott åt. Syskon är sig lika var de än bor i världen. ;)
Men nu har jag inget att skylla på längre. Nu MÅSTE jag ta tag i den där nedrans matlagningen!
Ha en trevlig kväll!
Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar