Idag har det hänt massor. Var ska jag börja... Jag börjar från början, det ska vara bra har jag hört.
I förmiddags gick jag här och skrotade och skulle väl städa och baka, men kom mig inte riktigt för. Då ringde min mobil. Det var den rumänska mannen vars familj jag hjälpt hela sommaren.
Marias pappa dog i morse och nu skulle de åka hem. Nu? Genast? Men... Jaha... Var är ni? Vad gör man? Jag måste... JAG KOMMER!!!!
Medan jag packade ihop finkläderna jag skulle ha på bröllopet på eftermiddagen for tankarna genom huvudet. Nu? Men vi som hade en så bra plan. Då slog det mig - det är inte VI som planerar! Det är inte upp till oss när folk dör, kommer eller åker. Vi kan planera aldrig så noga, men vi ser inte hela bilden.
Marias pappa har varit sjuk hela sommaren. Hade dödsbudet kommit för någon vecka sedan hade hon inte klarat av det mentalt. Nu hade de sovit två nätter, trygga och varma och mätta. Nu orkade de ta emot ett sådant budskap och först nu dog hennes far. Sorry folks, men jag tror inte på ödet. Inte heller tror jag att saker bara "råkar hända så lägligt".
Jag cyklade ner till Mc Donalds men de var inte där. Snurrtant! De var givetvis utanför det ANDRA Mc Donalds, som har en parkering!
Bara upp på cykeln igen och cykla vidare i motvinden. När jag kom ut till Mc Donaldsparkeringen såg jag dom. Maria grät, hennes syster grät och sonen Abel gjorde allt för att inte gråta han också. Vi kramades, en och en och flera på en gång. Och de grät och grät. Mellan gråten fick de fram att de skulle åka bil ner, att de inte visste om pengarna de hade fått ihop skulle räcka och att de inte hade med sig sina saker. De fick inte plats med sakerna i bilen då de ju var sju. Sju?! Vänta, vad åker ni i? En... Audi sedan... Oj... Nä, då får det ju inte plats... Inte ni heller... Vi bytte adresser, varandras telefonnummer hade vi ju redan och jag och mannen de hade bott hos såg personerna försvinna in i bilen och vi vinkade när de åkte iväg. Bekymrade...
Vi bad en kort bön: Gode Gud omslut bilen och låt dem få åka hela vägen utan att bli stoppade.
Sedan sa vi hejdå och jag cyklade till Korskyrkan för att duscha och byta om inför bröllopet. Samåkningen fungerade bra och jag fick åka med en ung man från Gotland. En annan yngling, norsk, var också i bilen och vi kom att diskutera språk och dialekter hela vägen till Bettna.
Bröllopet var vackert, även om jag missade vigseltalet och utgången då jag gick ut och lekte med brudens yngsta syster, som inte längre orkade sitta kvar. (Hon är inte så gammal och har lite för mycket spring i benen för vigslar.) Därefter var det tårta och prat med underbara människor.
Innan själva vigseln kom igång fick vi fnissa lite åt att prästens mikrofon inte stängdes av och vi hörde viskande röster i högtalarna som upprepade gånger sa: Men är den avstängd nu då? Är den det?
Sedan var det bara fint och vackert. Och en härlig präst som var precis lagom personlig.
På vägen hem fick jag skjuts med ett par ytligt bekanta, men vi pratade på och det var en mycket trevlig biltur tillbaka. Jag hämtade min ryggsäck och cykel i Korskyrkan och cyklade hem.
Nu har jag och yngsta långa ätit pannkakor och sedan försvann han till flickvännen. Näst yngsta är raggarbrud ikväll och åker Västerås runt i en Cheva Belair. (Fel årsmodell, men tillräckligt nära för att hennes mor ska tycka att det är orättvist!)
Det plingar i mailkorgen. Jag anar att det är svar från någon av alla de engagerade kring Maria och familjen. Jag har mailat ut vad som hänt. Nu ska jag skicka mail till en Nederländsk hjälporganisation och se om de fortfarande finns i det område i Rumänien där Maria bor och om det finns något vi kan göra genom dom.
Ha en trevlig lördagkväll. Själv funderar jag på att vara supermorsa och städa ungdomarnas rum! Inte för att jag någonsin brukar det, men för att jag fyller år imorgon och vill att det är fint här när det kommer lite folk!
Kramar Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar